fredag 20 maj 2016

Jag blir bara sååå trött... del 3


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lagbygget...

 

Det är inte Pär Mårts som står längst uppe vid taknocken och tittar ut över den minst sagt kaotiska brädhög som omger honom. Det är inte Pär, men jag kan mycket väl tänka mig att han känt sig lite så här när flertalet av våra hockeyproffs skyller på nageltrång medan de slänger in golfbagen i sin Lexus istället för att svettas några extra dagar i Moskva och Sankt Petersburg.

 

Jag älskar ishockey, farten, intensiteten, kampen och inte minst de underbara konstnärer på skridskor som skapat detta nationella intresse som ishockeyn åtnjuter idag.

Men efter gårdagens utskåpning av Canada och den nästan lika roliga "underhållningen" mot Ryssland så blir det förmodligen inte alls lika många hockeyrör på barnens önskelistor framåt december. Och vems fel är det, knappast Per Mårts eller den långe Popovics, snarare ett synnerligen flat förbund som låter "liktorna" själva bestämma vilka turneringar man vill vara med i och vilka man med glädje kan rata.

 

Att inte kunna ställa upp med sitt bästa lag i ett VM kommer på sikt utarma sporten, våra små kommande stjärnor kommer att stöpas i samma form och tycka det är helt ok att bara ställa upp för landet vart fjärde år.

 

Jag kanske inte ska öppna käften i tid och otid, min idrottskarriär inskränker sig till att en gång slagit Kjell "Hammaren" Johansson, dock icke i hans paradgren bordtennis, utan i fotboll. Jag spelade högerhalv i VOIF Diana, och vi spöade Hammarens Verdandi med 3-1. BC var vår Mårts, han hade en kasse med matchtröjorna på sin Monarscooter medan laget hängde på efter bästa förmåga på vanliga cyklar. BC var en auktoritet, när han blåste i pipan kom alla, vare sig man hade skoskav eller nageltrång. Och hade man kommit på den befängda tanken att ligga hemma på sofflocket i köket kunde man även glömma sockerdrickan på årsavslutningen, man var ute, man var brännmärkt. Det var hårt men det var rättvist.

 

Jag vill ingalunda ha 50-talet tillbaka, men en liten större förståelse från en del av välbetalda ishockeyproffs kanske varit på sin plats.

Ett (idrotts)liv kan inte bara räknas i dollar, det krävs ödmjukhet, ärlighet och ett stort hjärta för att bli en riktig idol.

Och förresten, för den okunnige läsaren betyder VOIF velociped och idrottsförening, det var därför vi förmodligen cyklade till alla matcher...

 

Jag blir bara sååå trött...

 

 



måndag 16 maj 2016

Jag blir bara sååå trött... del 2

 
 
Tisdagar i Västerås är ett fans påfund, samtliga pensionärer ska lufta sina bilar, bråka om vilka som får och inte får stå på P-platser för rörelsehindrade och orsaka förstoppning i kassaköer med bortglömda kortkoder och alla möjliga och omöjliga rabattkuponger osv osv osv i all evinnerlighet amen...
Och allt detta för att de två största handelsmännen i staden kommit underfund med att det är då, på tisdagarna alltså, som det är som lämpligast att släppa ut de ystra 65+-arna i frihet.
Jag har gått på det här några tisdagar, vafan 5% är 5%, men numera vägrar jag. Att med livet som insats "tjäna" runt en Astrid/Selma för att knuffas runt i en stormarknad som en flipperkula i ett flipperspel tilltalar mig inte längre. Att ständigt bli påkörd av "kepsar" som saknar förarbevis på såväl rullator som kundvagn så de ömma underbenen, som har en styrka och färg som en traditionell tavelkrita, ständigt får plåstras om efter varje tisdags-race. Vad som fick bägaren att rinna över, fick Antonsson att tänka över om det här var meningen med livet och allt detta för en tjuga var följande händelser.
 
Det stod toalettpapper på min lapp och handlaren hade laddat upp ett helt torg med balar så gamlingarna kan fortsätta skita en vecka till...
Kom fram till torget, försökte sträcka mig efter dyrgripen samtidigt som jag log och sa ursäkta på mitt vänligaste sätt...  
- JAG VAR HÄR FÖRST, STÄLL DIG I KÖN....
Jag tänkte svara mannen att med tanke på årsmodellen på såväl hans jacka som keps så är det definitivt ingen tvekan om vem som var här först, men Gud förbjöd mig...
 
Men visst är det fantastiskt att äldre människor som ena dagen sitter hos husläkaren och ojar sig och tror att de inte överlever helgen köper 64 rullar skithuspapper. Är det nån som ser logiken i detta.
Hasse Andersson kanske skulle skalda:
- Får man ta med sig skithuspappret till himlen när jag dör...
Och precis som inte det räckte, när jag kommer fram till mejerikylen möts jag av ändalykten på en kvinna som släppt taget om sin rullator och i sin iver att hitta nån lättmjölk som har 1 (EN) dag längre bäst-före-datum sträckt sig och ramlat in bland de färskaste mjölkpaketen. Jag drog ut tanten som kved men samtidigt inte släppte taget om litern.
Likadant här, vem som hade  bäst bäst-före-datum, damen eller mjölken förtäljer inte historien men jag har mina aningar...
Och till sist...
Det här med kassarna, jag undrar hur många kassar handlaren får betalt för på tisdagarna, seniorerna har satt i system att efter de betalt notan och rullat ner mot packhyllan plötsligt skina upp, vifta mot kassörskan och utbrista: 
 -  JAG GLÖMDE KASSARNA...
 Kassörskan som redan börjat knappa in nästa kunds varor ler ansträngt och svarar med stängd mun:
- Räcker det med 2?
- Kan jag få 3, det är ju lättmjölken också...
...samtidigt som hon river av 20 av "gratispåsarna" så det räcker till soporna under kommande vecka.
 
Jag blir bara sååå trött...
 
 

måndag 9 maj 2016

Jag blir bara sååå trött... del 1


Ja, det är väl ingen nyhet vid det här laget att jag är född och tog mina första stapplande steg på Skyttegatan i Västerås.
 

 
Där lekte vi cowboys och indianer med knallpulverpickor från Zetterlunds och hemmagjorda pilbågar långt inne i de ändlösa Malmabergsskogarna.

Där fick jag veta att Pippis pappa var negerkung på Kurrekurreduttön.
Där sjöng vi i lekskolan så det hördes ut på gatan: Här kommer indianer, sluga som babianer...
I samma lokal, i söndagsskolan, fick jag klistermärken där Barrabas stod och hånlog när dom spikade upp Jesus på korset...
I Nu ska vi läsa del 1, var det teckningar på små negerbarn med pinne genom näsan och läppar stora som skulle få Victoria Silvstedt att dö av avund...
Jag åt mig mätt på negerbollar när maten i matbespisningen inte föll ynglingen på läppen...
Jag slukade Vilda västern och Prärieserier varje vecka där kapten Miki, Windy och doktor Salasso sköt rödingar på löpande band...

Och så fortsatte livet med det ena snetrampet efter det andra...

Och kan ni tänka er, när jag själv blev förälder så läste jag Tintin för mina barn de få kvällar jag var hemma...
 

Jag måste vara en ond och dålig människa som fått i mig så mycket skit, att jag inte blivit stenad eller inlåst på instution enligt LPT är ett under.
 
 
Idag blir jag sååå trött...
 
När en självutnämnd kulturelit ger sig på det mesta som skrivits och ritats för barn, där Hergé och Jan Lööf nagelfars och hängs ut på ett närmast Salman Rushdie-sätt, där inte ens Astrid går helt fri, bara för att dom berättar och diktar något från en tid som kultureliten tror aldrig har existerat.
Jag har under snart 70 år lärt mig att dikt är dikt och verklighet är verklighet...
Att indianer oftast har ett IQ som vida överglänser Trump och andra babianers.
Jag tror att mina barnbarn, men även andra ungar har synnerligen goda förutsättningar att i framtiden lära sig skillnad på dikt och verklighet och vad som är rätt och orätt. Helt på egen hand eller med varsam skolning av föräldrar och pedagoger men framförallt...
utan inblandning från den självutnämnda kultureliten och nödiga bokförläggare...