Jag blir bara sååå trött... del 3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lagbygget...

 

Det är inte Pär Mårts som står längst uppe vid taknocken och tittar ut över den minst sagt kaotiska brädhög som omger honom. Det är inte Pär, men jag kan mycket väl tänka mig att han känt sig lite så här när flertalet av våra hockeyproffs skyller på nageltrång medan de slänger in golfbagen i sin Lexus istället för att svettas några extra dagar i Moskva och Sankt Petersburg.

 

Jag älskar ishockey, farten, intensiteten, kampen och inte minst de underbara konstnärer på skridskor som skapat detta nationella intresse som ishockeyn åtnjuter idag.

Men efter gårdagens utskåpning av Canada och den nästan lika roliga "underhållningen" mot Ryssland så blir det förmodligen inte alls lika många hockeyrör på barnens önskelistor framåt december. Och vems fel är det, knappast Per Mårts eller den långe Popovics, snarare ett synnerligen flat förbund som låter "liktorna" själva bestämma vilka turneringar man vill vara med i och vilka man med glädje kan rata.

 

Att inte kunna ställa upp med sitt bästa lag i ett VM kommer på sikt utarma sporten, våra små kommande stjärnor kommer att stöpas i samma form och tycka det är helt ok att bara ställa upp för landet vart fjärde år.

 

Jag kanske inte ska öppna käften i tid och otid, min idrottskarriär inskränker sig till att en gång slagit Kjell "Hammaren" Johansson, dock icke i hans paradgren bordtennis, utan i fotboll. Jag spelade högerhalv i VOIF Diana, och vi spöade Hammarens Verdandi med 3-1. BC var vår Mårts, han hade en kasse med matchtröjorna på sin Monarscooter medan laget hängde på efter bästa förmåga på vanliga cyklar. BC var en auktoritet, när han blåste i pipan kom alla, vare sig man hade skoskav eller nageltrång. Och hade man kommit på den befängda tanken att ligga hemma på sofflocket i köket kunde man även glömma sockerdrickan på årsavslutningen, man var ute, man var brännmärkt. Det var hårt men det var rättvist.

 

Jag vill ingalunda ha 50-talet tillbaka, men en liten större förståelse från en del av välbetalda ishockeyproffs kanske varit på sin plats.

Ett (idrotts)liv kan inte bara räknas i dollar, det krävs ödmjukhet, ärlighet och ett stort hjärta för att bli en riktig idol.

Och förresten, för den okunnige läsaren betyder VOIF velociped och idrottsförening, det var därför vi förmodligen cyklade till alla matcher...

 

Jag blir bara sååå trött...