Lagbygget...
Det är
inte Pär Mårts som står längst uppe vid taknocken och tittar ut över den minst
sagt kaotiska brädhög som omger honom. Det är inte Pär, men jag kan mycket väl
tänka mig att han känt sig lite så här när flertalet av våra hockeyproffs skyller
på nageltrång medan de slänger in golfbagen i sin Lexus istället för att
svettas några extra dagar i Moskva och Sankt Petersburg.
Jag
älskar ishockey, farten, intensiteten, kampen och inte minst de underbara
konstnärer på skridskor som skapat detta nationella intresse som ishockeyn
åtnjuter idag.
Men efter
gårdagens utskåpning av Canada och den nästan lika roliga
"underhållningen" mot Ryssland så blir det förmodligen inte alls lika
många hockeyrör på barnens önskelistor framåt december. Och vems fel är det,
knappast Per Mårts eller den långe Popovics, snarare ett synnerligen flat
förbund som låter "liktorna" själva bestämma vilka turneringar man
vill vara med i och vilka man med glädje kan rata.
Att inte
kunna ställa upp med sitt bästa lag i ett VM kommer på sikt utarma sporten,
våra små kommande stjärnor kommer att stöpas i samma form och tycka det är helt
ok att bara ställa upp för landet vart fjärde år.
Jag
kanske inte ska öppna käften i tid och otid, min idrottskarriär inskränker sig
till att en gång slagit Kjell "Hammaren" Johansson, dock icke i hans
paradgren bordtennis, utan i fotboll. Jag spelade högerhalv i VOIF Diana, och
vi spöade Hammarens Verdandi med 3-1. BC var vår Mårts, han hade en kasse med
matchtröjorna på sin Monarscooter medan laget hängde på efter bästa förmåga på
vanliga cyklar. BC var en auktoritet, när han blåste i pipan kom alla, vare sig
man hade skoskav eller nageltrång. Och hade man kommit på den befängda tanken
att ligga hemma på sofflocket i köket kunde man även glömma sockerdrickan på
årsavslutningen, man var ute, man var brännmärkt. Det var hårt men det var
rättvist.
Jag vill
ingalunda ha 50-talet tillbaka, men en liten större förståelse från en del av
välbetalda ishockeyproffs kanske varit på sin plats.
Ett
(idrotts)liv kan inte bara räknas i dollar, det krävs ödmjukhet, ärlighet och
ett stort hjärta för att bli en riktig idol.
Och
förresten, för den okunnige läsaren betyder VOIF velociped och idrottsförening,
det var därför vi förmodligen cyklade till alla matcher...
Jag blir
bara sååå trött...