fredag 8 juli 2016

Man blir bara sååå trött... del 9






 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ja, jag blir inte så trött, jag blir faktiskt ganska upprymd  när jag tänker tillbaka på den där julikvällen -62 när G-Lars  drog rakt in i trädgården hos den stackars familjen som hade det tveksamma nöjet att bo precis utanför Folkets Park i Eskilstuna.

Det var inte mycket att vinka på, de stabila granitstolparna var precis så långt placerade från varann så att en  Chrysler-57a skulle kunna trä sig igenom. In i trädgården, över jordgubbsland och in i hallonhäckar. G-Lars hade sumpat att asfalten blev till grus, att det som ena sekunden var ett förträffligt grepp blev till ett såp-underlag som Gud inte informerat om. Vi stod alltså i en trädgård i en Kjulsta med en Chrysler -57a. G-Lars höll fortfarande ett stadigt tag om bakelitratten, vi andra skrattade eller grät, jag minns inte riktigt vad, det enda jag kommer ihåg att det kommer ut en man på farstubron iklädd morgonrock och tofflor utbringande:
 
Häcken ???? ....

Vi hade "missat" granitstolparna men tagit med oss det mesta av syrenhäcken...

Det blev aldrig nått mer av affären, G-Lars farsa rättade upp det mesta i vanlig ordning och vi som hade fått ställt till det fick blanda cement några veckor på ett av G-Lars farsas byggen i stan...
 

Idag, dryga 50-bast senare, sitter jag här och njuter av att se att alla Chrysler-57:or där  kanske en av dessa hamnade i en trädgård i Kjulsta en tidig sommarmorgon 1962. Ett stort tack till alla ni entusiaster som tog reda på våra Hallon 57-or som hamnade i mellansvenska trädgårdar under 60-och 70-talet. Vi vet inte vad vi gjorde, men det vi upplevde finns förmodligen fastspikat nånstans i rosten....

Tack alla ni som ger mitt korta raggarliv en fortsättning...

Tack alla ni som älskar, njuter och hänföres av...

 Power Big Meet i Västerås....

... varje år.
 

Ja, jag är trött, men inte på grund av avgaser och allmän nerskitning, jag tar det en gång om året. Jag älskar det och kommer ta med mig i min grav att katalysatorer och etanol är ett fans påfund....

onsdag 29 juni 2016

Man blir bara sååå trött... del 8


Ja, jag vet...

jag tror jag tjafsat om det här tidigare men när det bara fortsätter och eskalerar...

 

 


 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Öppet brev till:

Generaldirektör Maria Ågren

Transportstyrelsen

 
Bäste generaldirektör, idag när jag tömde vår postlåda så låg där ett kuvert från dig innehållande en faktura på totalt SEK 11 (elva) avseende trängselskatt  för den 27/5 då Antonsson flyttade sig söderöver för att fira sin högtidsdag. Jag vill framföra mitt djupt kända tack till Generaldirektören med personal för hågkomsten av mitt jubileum. Att endast skatta mig med en extrasumma på endast 11 kronor är synnerligen generöst.
Magdalena Andersson tog 100 gånger mer för mat och hotell men hon har ju alltid haft en förmåga att ta för sig...

Vad som däremot oroar mig, käre Generaldirektör, är hur du kan tillåta någon av din handlangare, ja förmodligen utan din vetskap, kan leka Ebberöds bank genom att skriva ut, frankera och skicka med post en faktura på endast 11 riksdaler.                                           
Nu är det några år sen jag jobbade inom handeln men om jag inte minns fel kostade det redan då > SEK 50 att framställa, skicka och kontrollera en faktura, och med tiden så har nog denna kostnad flerdubblats. Detta innebär att det rännande som Antonsson kostat på sig under ett år skulle blivit en intäkt till Transportstyrelsen på summa SEK 44 plötsligt blivit en förlust på (600-44=) 556. Felräkningspengar kanske Generaldirektören tycker, men tar jag inte helt fel så kanske det blir några fler fakturor från Transportstyrelsen som skickas ut än de som ramlar ner i vår brevlåda. Fortfarande felräkningspengar kanske Generaldirektören tycker men när det inte är ens egna pengar man handhar och förvaltar tycker iallafall jag att det vore på plats för en översyn av vilka avgifter som ska faktureras och vilka man kan släppa igenom utan åtgärd. Då kanske det kunde bli lite mer pengar över till Förbifart Stockholm och Södertäljebron.
 

Ja, nu ska inte Generaldirektören ta illa upp, hon är ingalunda ensam, för ett tag sen skulle jag avsluta plusgirokonto hos Nordea där min skuld till Nordea var XXX,39.
Enligt praxis satta jag in de begärda SEK XXX, men struntade i de där 39 örena ety de var mindre än de 50 där gränsen normalt går..
Men då tog det hus i hellvitte, i ett brev från Nordea anmodades jag att betala restskulden (39 öre) för att kontot skulle kunna avslutas. Nu hade jag inga trettionio-öringar liggande hemma och inga femtio-öringar heller varför jag grävde djupt i portmonnän och hittade en en-krona  som jag i ett personligt brev skickade till dåvarande vd:n Christian Clausen med en hälsning där jag tackade för vårt långa samarbete samtidigt som jag lät honom förstå att de 61 örena som blev över kunde han lägga i festkassan till julfesten...

Kom inte och säg att man är snål...
 
...men trött, jävligt trött...

 

Man blir bara sååå trött... del 7

 
 
 
 
 
 
 
 
På SVT nyheter kan man idag läsa:
Toaletter på restauranger, barer och andra offentliga platser i den amerikanska jättestaden New York kommer alla att bli könsneutrala under en ny lag som stadens borgmästare Bill de Blasio skrivit under, rapporterar CBS News.

Alla toalettskyltar som hänvisar män eller kvinnor till specifika toaletter kommer nu att bytas ut mot unisex-skyltar.

– Vi har kommit ännu ett steg närmare att bli en plats där alla kan leva med värdighet, fria från rädslor och fria från fördömanden, säger de Blasio.


Jag kan inte göra annat än att gratulera mrs. de Blasio som nu får tillgång till alla rostfria pissrännor och nersölade golv på alla herrtoaletter i hela staden. Vilken lycka, och vilken seger för jämställdheten.
Ursäkta, men för mig känns det som att allt fixar sig för en restaurang som serverar dåligt käk bara man byter dukar...


Man blir bara sååå trött...


tisdag 28 juni 2016

Man blir bara sååå trött... del 6


 
 
 
 
 
För mig började det för dryga 55 år sen, det stod en blå/vit Speed-moppe l källaren och väntade på att den finnige ynglingen skulle fylla 15. För den oinvigde så var Speed en Konsum-monark, men va fan, den hade ju både kickstart och bakstuds. Hade väl jobbat ihop till det mesta genom att prismärka blomkrukor på "farsans lager" några sommarlov men de värna föräldrarna ansåg sig ha bidragit så mycke att de kunde hålla på nyckeln till den 28:e.
 
Moppe betydde så mycke mer, kraghandskar var ett måste, den falska skinnjackan med reflexer likaså, va man hade på huvve var däremot inte så viktigt. Nya inköpskällor erfordrades, kvarterets cykelreparatör, gubben Magnusson , hade varken kunskap, lust eller tid att serva våra moppar. Om jag minns rätt var han mer intresserad av att avla barn, tror han hade 7 st när det begav sig.
Den vanliga servicen skedde i källaren och på köksbordet medan borrningar och poleringar fixades på metallslöjden. Men det behövdes bränsle, oljeblandad bensin och som en skänk från ovan "fick vi" en ny och fin IC-mack på andra sidan gatan vilket även tilltalade "köksbordsproletariatet" då det i familjen var en stor synd att handla något annat än kooperativt.
 

Ja, jag blev väl knappast medlem redan då. Då gällde det bara att ha några enkronor som man kunde mata handpumpen med för att avsluta med att både vrida och skaka ur slangen. Men sen vid 18, när man var tvungen att tanka farsans Amazon för minst en tia var det dags att bli medlem. Och så har det varit sedan dess, det har varit motorcyklar, båtmotorer och bilar i en strid ström. Utom under en kort förvirrad period när det enda motordrivna redskap jag ägde var en elvisp.
 
Men nu tar det slut, ja inte med bilåkandet utan mitt medlemsskap i IC/OK/Q8. Jag klipper mitt kort, plockar ut mina sparpengar och köper några flaskor fint rött från Italien. Men det får nog stanna med ett par flaskor bara, det finns ju en restskatt som ska betalas oxå.
Dessa bekymmer har dock inte den avgående VD:n Göran Lindblå, han har varit så duktig så man beslutat att ge honom en pension på 2,8 millar per år till han mular.
Ja, inte riktigt, efter 5 år blir det visst BARA 2,5 millar/år till stackarn. Dags för pås-vin kanske?
Och som vanligt i dessa kretsar håller sig herr Lindblå sig för fin för att kommentera dylika påhopp. Istället hoppar det grodor ur den gamla kommunikationsministern och numera styrelseordförande i OK/Q8 Ines Uusmann mun:

- Jag tycker inte att det är ett särskilt dyrt pensionsavtal. Jag får också mycket pengar när jag går i pension. Och jag tycker inte vi ska ha en vd som blir fattigpensionär, säger Uusmann.
 
Det tycker inte jag heller, men jag tycker det är förjävligt att det ska gå över 20 fattigpensionärer på en Lindblå.
 
Man blir bara sååå trött...

 
 
 


 
 

onsdag 15 juni 2016

Man blir bara sååå trött... del 5


Det som tände gubbfan den här dagen var en artikel i Vlt, i måndags den 13 juni, där två damer i kommunalhuset gav sig på konststycket att försöka förklara att drar man bara ner tillräckligt mycket på kostnaderna för äldreomsorgen så ska det nog bli riktigt bra...
 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Dagverksamheten Strutsen
Fiskartorget Västerås

Värdegrund:

Vår verksamhet ska genomsyras av medmänsklighet och empati, givetvis med undantag för pensionärer, sjuka, halta och lytta som inte tillför samhället något. Så gäller även för hemlösa, arbetslösa, dagdrivare och annat löskefolk.

En för alla - alla för en - gäller givetvis bara för förtroendevalda och tjänstemän på Strutsen.
 
Förtroendevalda och tjänstemän på Strutsen har rätt att granska och skära de kostnader de finner orimliga, undantag gäller för flygplats, vattenpalats, palmer och Strutsens lokaler och bemanning.
 

Ja, så känns det lite när Dagverksamheten Strutsens kommunalpolitiker och tjänstemän i gårdagens Vlt försöker förklara varför indragningar och nedskärningar på fältet inom äldreomsorgen är så viktiga, att det minsann finns kommuner som klarar denna uppgift med betydligt mindre plånbok. Varför inte göra ett studiebesök i Sydsudan eller Nordkorea så kanske man får ännu flera tips i hur man skulle kunna skära i kostnaderna.

För snart fem år sedan flyttade jag hem till Västerås efter att surrat runt Mälaren i dryga 60 år. Det kändes bra, det kändes rätt. Jag kom närmast från Sundbyberg, en liten förstad till Stockholm och granne med Solna. Man kan väl närmast se Sumpan som ett Västerås i miniatyr, en gammal industristad med en del av den tidigare arbetarrörelsens värderingar fortfarande groende i den lilla mylla som ännu inte bebyggts. Sundbyberg var den kommun 2012 som satsade mest på äldrevården, som god tvåa kom Solna, en blå stad, och som fortfarande på sin hemsida stoltserar med att man satsar på de gamla.

Och Västerås då, här jobbas det frenetiskt på att äldrevården ska kosta så lite som möjligt. Herregud, det finns ju en handfull kommuner som gör det här billigare än vad vi gör, här finns det pengar att tjäna.

Hade man torgfört denna inriktning på sin hemsida tidigare så kanske man dragit öronen åt sig och blivit Sundbyberg trogen men det är så dags nu det...

För mig är det normalt att sträva efter att bli så bra som möjligt, kärnverksamheten måste få kosta. Att hela tiden skära i brukarnas timmar, att få utövarna att springa ännu fortare medan tjänstemännen och politikerna på Strutsen suckar över att man inte kan få en kaffe macchiato ur den dyra och nyinköpta kaffemaskinen på kontoret är synnerligen oroande tycker iallafall en som är på god väg till blöjbyten, matlådor och ett nattande vi 18-tiden.


Och till sist...
Det är inte ledamöterna i Äldrenämnden på Strutsen som ska vara oroliga.
Det är vi gamla som ska vara det...

 

Man blir bara sååå trött...

 

söndag 12 juni 2016

Jag blir bara sååå trött del 4




Så har det hänt igen, ja det sker tyvärr varje dag, varje timme...

...att en helt IQ-befriad alfahanne ger sig på en försvarslös kvinna och i detta fall så äckligt rått och "effektivt" så den stackars kvinnan avlider av skadorna efter en kortare tid på sjukhus.

Och det tar inte slut här, det visar sig att i det här fallet slagskämpen haft som huvudsysselsättning att plåga kvinnor i dryga 10 år för vilket han åtnjutit en skyddad tillvaro några månader på ett par av kriminalvårdens hotell i Kumla och/eller Tidaholm.

Och sen när fanskapet kommer ut fortsätter han på samma bana livligt påhejad av ett rättsväsende som inte är värt namnet

Har du hört det förut?

Japp, vi läser om liknande fall varje dag, suckar uppgivet och tycker det är fördjävligt. Tyvärr får jag inte känslan av att de rättsvårdande instanserna reagerar på samma kraftfulla sätt, det är fördjävligt.

Nej, de rättsvårdande uttrycker sig inte så.

- Vi måste utreda tycker Morgan Johansson.

och...

- Vi måste agera snabbare och prioritera bättre säger den tidigare nationella samordnaren mot Våld i nära relationer, Carin Götblad.

Agera och prioritera, jag känner igen orden från alla omorganisationer från KF/Coop.

Det är knappast de orden de olyckliga medsystrarna till den helt sönderslagne vill höra alltmedan de får gömma sig på olika boenden och hela tiden ha ett öga i nacken och om nätterna alltid sova med ett öga öppet.

Och det medan alfahannen fått sina sönderslagna  knogar omsedda på akutmottagningen, fått träffa nån lyssnande och förstående hjärnskrynklare som efter en kvart vet att alfahannen inte behöver straff utan förståelse och omtanke. Får han bara det så står det inte på förrän alfahannen glider förbi i arbetslöshetskön och får ett heltidsjobb på en förskola i byn.


I dagens samhälle och rättsapparat verkar det vara viktigare att ta hand om boven, analysera hans barndom, kritisera hans föräldrar, lärare och rektorer och leta rätt på allt som fan och hans moster lyckats fått fram så vi som sitter på läktaren ska klämma fram en tår och tycka så mycke synd om fanskapet som möjligt.

Allt detta medan kommunalpolitiker landet runt tävlar i att lägga ner kvinnojourer och andra vattenhål för de utsatta, kvinnorna och deras barn. Är det inte dags att vi, som av omgivningen uppfattad rättsstat, börja bry oss om brottsoffer och deras anhöriga. Att lägga fokus på deras liv och uppehälle. Se till att de får bo kvar på orten, att barnen får gå kvar i sin skola och att bovarna låses in på lång och obestämd tid och på en ort så långt bort från ära och redlighet som möjligt.

Men det är väl en nåd att stilla bedja om, att kritisera de som förstår bättre faller alltför sällan i god jord. För några veckor sedan lyckades jag tycka att det var för djävligt att klottra ner ett av stadens kulturhus. Jag gjorde ett inlägg på en facebook-grupp där jag la till att jag tyckte att man i detta fall skulle klippa "konstnärens" naglar djävligt korta.

Men se där, där gick gränsen, inte kunde man torgföra dylika åsikter i den gruppen inte, risken fanns ju att det i gruppen fanns nån som tyckte det var helt ok att skita ner stan med sprejfärg.


Nej, lås in ALLA kvinnomisshandlare på obestämd tid och låt oss vanliga dödliga få ryta till lite när det blir fördjävligt...

 

,,,jag blir bara sååå trött.  

fredag 20 maj 2016

Jag blir bara sååå trött... del 3


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lagbygget...

 

Det är inte Pär Mårts som står längst uppe vid taknocken och tittar ut över den minst sagt kaotiska brädhög som omger honom. Det är inte Pär, men jag kan mycket väl tänka mig att han känt sig lite så här när flertalet av våra hockeyproffs skyller på nageltrång medan de slänger in golfbagen i sin Lexus istället för att svettas några extra dagar i Moskva och Sankt Petersburg.

 

Jag älskar ishockey, farten, intensiteten, kampen och inte minst de underbara konstnärer på skridskor som skapat detta nationella intresse som ishockeyn åtnjuter idag.

Men efter gårdagens utskåpning av Canada och den nästan lika roliga "underhållningen" mot Ryssland så blir det förmodligen inte alls lika många hockeyrör på barnens önskelistor framåt december. Och vems fel är det, knappast Per Mårts eller den långe Popovics, snarare ett synnerligen flat förbund som låter "liktorna" själva bestämma vilka turneringar man vill vara med i och vilka man med glädje kan rata.

 

Att inte kunna ställa upp med sitt bästa lag i ett VM kommer på sikt utarma sporten, våra små kommande stjärnor kommer att stöpas i samma form och tycka det är helt ok att bara ställa upp för landet vart fjärde år.

 

Jag kanske inte ska öppna käften i tid och otid, min idrottskarriär inskränker sig till att en gång slagit Kjell "Hammaren" Johansson, dock icke i hans paradgren bordtennis, utan i fotboll. Jag spelade högerhalv i VOIF Diana, och vi spöade Hammarens Verdandi med 3-1. BC var vår Mårts, han hade en kasse med matchtröjorna på sin Monarscooter medan laget hängde på efter bästa förmåga på vanliga cyklar. BC var en auktoritet, när han blåste i pipan kom alla, vare sig man hade skoskav eller nageltrång. Och hade man kommit på den befängda tanken att ligga hemma på sofflocket i köket kunde man även glömma sockerdrickan på årsavslutningen, man var ute, man var brännmärkt. Det var hårt men det var rättvist.

 

Jag vill ingalunda ha 50-talet tillbaka, men en liten större förståelse från en del av välbetalda ishockeyproffs kanske varit på sin plats.

Ett (idrotts)liv kan inte bara räknas i dollar, det krävs ödmjukhet, ärlighet och ett stort hjärta för att bli en riktig idol.

Och förresten, för den okunnige läsaren betyder VOIF velociped och idrottsförening, det var därför vi förmodligen cyklade till alla matcher...

 

Jag blir bara sååå trött...